evolution-man-computer

Det akademiska klansamhället i mätbarhetens tidevarv

Forskarnas yrkesordning är under omstöpning. Idag räcker det inte att producera god forskning utan den bör också anpassas till rådande resurstilldelningssystem. I denna populärvetenskapliga text, ursprungligen  publicerad i tidskriften #FOFO, gör jag ett antropologiskt återbesök i det akademiska klansamhället. Vad är egentligen fördelarna och nackdelarna med de moderna försöken att göra universitetsprofessionens värv mer mätbara?

Akademiska samfund har ofta liknats vid klansamhällen. I varje samhälle sägs det finnas hövdingar, tronföljare och särskilda entréritualer som avkrävs nybörjarna för att uppnå medlemskap. Medlemmarna i gemenskapen håller noga koll på varandras förehavanden, sina inbördes relationer och de symboliska värden som de både ger varandra och fightas om. Istället för pengar tävlar man om mer svårbegripliga saker, men i förlängningen handlar det om kollegiala former av anseende, ryktbarhet och erkänsla. Man kan jämföra prioriteringen av detta kollegiala erkännande med primitiva stammars föreställningar om mana. Mana är notoriskt svåröversatt men handlar om en slags makt som orienterar mentala och praktiska handlingar i tid och rum.

Därför kan akademikern lätt framstå som en något världsfrånvänd filur för en utomstående betraktare. Vi tycks göra ungefär samma sak på jobbet som på semestern. Inte så sällan kämpar vi om något så gammalmodigt som prestigen kopplad till vår arbetstitel. De mest åtråvärda titlarna, vilka lär vara det närmaste vi kommer hövdingar, kallas för professorer. En ansenlig del av professorernas arbetstid och mentala energi går sen ut på att moderera tillgången till titlarna som är underställda dem i den kollegiala hackordningen: assisterande professor, docent, lektor, forskarassistent, vik. lektor, juniorlektor, postdoktor, doktorand, forskningsassistent, labbassistent, högskoleingenjör, adjunkt.

Ofta organiserar sig de vetenskapliga samfunden i en hierarkisk ordning. Det sker vanligtvis helt utan att yrkestitlarna nämns eller att andra synbara tecken på statushierarkier används (t.ex. uniformer eller peruker). Titlarna brukar ändå orientera våra handlingar i tid och rum. Det kan handla om vem som sitter i vilket korridorsrum eller var i ett långsmalt seminarierum man väljer att sätta sig. Med en finare titel tenderar vissa harkla sig högre och prata mer. Men frågor av detta slag kan vara betydligt mer komplexa än ovanstående karikatyr.

Ibland uppstår konflikter mellan arbetstitel och anseende (mana). Ett vanligt sätt att bli varse dylika konflikter mellan titel och ställning är via den kollegiala ryktesspridningen. Kanske kan det roa någon att veta att skvaller är en essentiell del av den akademiska professionens modus operandi. Precis som i andra marknader för unika produkter, exempelvis jazzmusik eller samtidskonst, förlitar sig akademiker ofta på hörsägen för att värdera sina kollegor och deras arbeten. Men grovt förenklat kan man nog säga att de klaner som har sin hemvist på äldre lärosäten tenderar att betrakta klaner som har sin hemvist på yngre lärosäten som något mindre värda. Motsvarande hackordningar finns även mellan olika vetenskapliga discipliner (t.ex. Matematik och Fysik = Högt, Sociologi och Pedagogik = Lågt) samt mellan klansamhällen i olika länder. Detta komplicerar saker och ting ytterligare.

Mot en ny valuta

För att bringa full klarhet i statushierarkierna och yrkeskulturerna på universitet och högskolor skulle man alltså behöva närstudera varje liten klan och dess position i forskarvärlden under mycket lång tid. Men vem har egentligen tid med det? Frågan är faktiskt högaktuell. Från statsmaktens sida vill man förstås ha valuta för de stora satsningar som görs inom forskning och utveckling (FoU), en budgetpost som expanderat kraftigt under hela efterkrigstiden. I det riktigt långa perspektivet har universitet- och högskolesektorn gått från att vara ett reservat för en liten bildningsaristokrati till att idag utgöra kolossalt stora och komplexa organisationer med många olika ideal och målsättningar inom sig (undervisning, forskning, innovation, folkbildning). Hur kan man då från statsmaktens sida förvissa sig om att forskare på universiteten gör sitt jobb?

Ett omdiskuterat instrument som är tänkt att se till att vi gör vårt jobb går ut på att basera resurstilldelningen till forskningen på var texter publiceras och hur ofta de citeras av andra forskare i liknande tidskrifter. Policymakarna ser förstås många goda skäl till att försöka bryta upp de mest sekteristiska dragen av klanernas verksamhet, t ex att få oss svenska samhällsvetare och humanister att publicera en större del av vår forskning i internationella tidskrifter (läs engelskspråkiga). En av fördelarna med en sådan målstyrd ”managerialism” är att den kan försvåra det vetenskapliga klansamhällets patriarkala tendenser. När saker och ting ”objektiveras” och görs mätbara blir det förstås svårare för forskare att förfördela (var)andra på grundval av illegitima faktorer som klass-, kön- eller etnicitet som en slags ”old-boys club”. En annan fördel med att fördela forskningsresurser på det här viset är att spelreglerna blir mer transparenta. Game on hör’ni gubbar!

Men det finns även de som argumenterar för att framväxten av en publiceringsekonomi ska betraktas som en akademisk form av avgudadyrkan. Särskilt avog inställning till detta nya valutasystem brukar frodas bland ärevördiga hövdingar på de humanistiska fakulteterna vid Sveriges äldre universitet. Dessa överstehövdingar råkar som av en händelse ofta byggt upp sitt eget akademiska anseende på att skriva tjocka böcker på svenska och har förstås väldigt lite att vinna på att ställa om sin forskning till engelskspråkiga tidskrifter indexerade i någon databas ägd av något nordamerikanskt familjeföretag (se Thomson Reuters, ISI).

Det poänglösa skrivandet

En vanlig invändning mot att forskningsmedel nu i allt högre grad knyts upp mot engelskspråkiga tidskrifter är att saker som samhällskritik och folkbildning inte riktigt räknas. Så medan den här lilla essän är ett bra exempel på vad litteraturprofessorn Annelie Bränström-Öhman kallat ”det poänglösa skrivandet” hade exakt samma argument publicerat i en hallstämplad engelskspråkig tidskrift och dekorerad med adekvata och trendriktiga referenser kunnat ge en fjäder i doktorshatten. Den moderna mätbarhetsdoktrinen om ”publicera sig eller försvinna” borde som någon kollega till mig nyligen påpekade egentligen formuleras om till ”publish-in-an- international-peer-review-high-impact-journal or perish.”

Och kanske är det så att vi istället för att bryta ned de vetenskapliga klansamhällenas primitiva skråväsende med moderna styrningstekniker och bibliometriska policyinstrument bör finna oss i att professorer och universitetslektorer har en hög grad av professionell autonomi? Den något förmoderna klanmodell som så ofta förordas av överstehövdingarna på de äldre universiteten har åtminstone den fördelen att de ger oss ett moraliskt och etiskt ansvar långt bortom föränderliga och kortlivade mått på framgång. Det går förstås att invända att professorer i vilket fall som helst lär fortsätta sin privilegierade korporation med stränga inträdeskrav och upparbetad känsla av yrkesheder. Vad vi nu bevittnar är förmodligen mer av en glidande övergång från en yrkesordning till en annan snarare än någon total avprofessionalisering eller akademisk form av ättestupa.

Men man skulle också kunna tänka sig att det öppnas helt nya möjligheter om nu högskolorna och universiteten gradvis omvandlas till poängjagande forskningskonglomerat och varumärkesbyggande yrkesanstalter. Är det månne en chans för folkbildningen att återigen kliva fram och bli den självklara huvudarenan för det fria bildningsarbetet och djupare intellektuell förkovran? Om nu inte folkbildningen sitter fast i sina egna poängräknarsystem, vill säga.

Pres_pic_03

Singapores Oxbridge elit: transnationella utbildningsstrategier och sponsrad studentmobilitet

I en nyligen publicerad artikel i British journal of Sociology of Education betitlad ”The transnational track: state sponsorship and Singapore´s Oxbridge elite” skriver jag och Rebecca Ye (Stockholms Universitet) om sponsrad studentmobiltet mellan Singapore och Storbritannien. Vi tar utgångspunkt i data av 580 s.k. scholars vilka, mellan åren 2002 och 2011, blivit utvalda av den Singaporianska staten att bedriva högre utbildning utomlands, i utbyte mot en framtida karriär i statens tjänst.

Undersökningen kartlägger bland annat vilka studieval som premierats och vilka ämnen och discipliner som tillerkänts värde i återskapandet av den politiska eliten i landet. I den här texten presenteras en kort sammanfattning av statistiken från undersökningen som, utöver detta, även innehåller intervjudata.

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 09.38.26

Resultaten av studiekarriärerna visar bland annat hur två junior colleges stack ut i kampen om att få deras studenter att motta prestigefulla scholarships. Raffles och Hwa Chong institution svarade för 70 % av alla PSC nomineringar under denna tioårsperiod (Ye & Nylander, 2015). De länder som dominerade den utgående studentmobiliteten var Storbritannien och USA, vilka tillsammans svarade de för 81% av alla PSC´s. Dock var det nästan uteslutande de mest prestigefyllda universiteten i respektive land som fick besök av dessa Singaporianska elitstudenter. I USA koncentrerade de sig till de s.k Ivy leagues Universiteten och i Storbritanien till Oxbridge (varifrån artikelns intervjumaterial är hämtade).

Vidare visade vi hur den disciplinära fördelningen såg ut om man istället fokuserar på vilka studieprogram och ämnesdiscipliner som den Singaporianska staten har varit villig att ”investera i”.  Resultaten visar hur program med inriktning mot ekonomi (22%), civilingenjör (16%),  juridik (10%) dominerar – med med marginella positioner för humanistiska ämnen (6%), liksom sociologi och andra samhällsvetenskaper.

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 10.28.47 I slutet av artikeln ”The Transnational Track” (2015) diskuterar vi hur förberedande utbildningsinstitutioner som Raffles/Hwa Chong samt den Singaporianska staten i detta fall ömsesidigt rättfärdigar varandra och tillsammans möjliggör transnationella elitutbildningsmeriter från engelskspråkiga f.d. imperier i väst.

Vidare argumenterar vi för att de kunskaper och karriärsatsningar som studeras i artikeln behöver relateras till de styrande positioner inom politik, administration och statsförvaltning som dessa studenter är tänkta att bära upp efter sina respektive högskoleutbildningar. Genom att gruppen scholars i detta fall också visar sig vara de  som sen är tänkta att leda landets byråkratiska och politiska statsadministration avslöjar vår analys även hur den rådande styrningsrationaliteten är komponerad. Är urvalet och karriärsystemet av att utnämna PSC Scholars i Singapore rent av ett kraftigare instrument till att återskapa en dominerande ideologi i landet än de parlamentariska val som hålls? Döm själv.

Du finner hela den engelskspråkiga artikeln här: https://www.academia.edu/9837099/The_transnational_track_state_sponsorship_and_Singapore_s_Oxbridge_elite

eller här: http://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/01425692.2014.967837

Recension av Skolning i jazz.

I det senaste numret av Mimerbladet recenserar utbildnings- och kultursociologen Donald Broady min avhandling Skolning i jazz: Värde, selektion och studiekarriär vid folkhögskolornas musiklinjer.

Utan att förekomma själva recensionen (som ni kan läsa själva här nedanför) skulle jag vilja erkänna att den här anmälan gjorde mig alldeles särskilt glad, eftersom den är skriven av en av mina akademiska förebilder.

 

 

Kampen om jazzklassen: Musikkarriär på folkhögskola

För en tid sedan blev jag intervjuad i ett kulturprogram på Svt (Sverige!) om musiklinjerna på Sveriges folkhögskolor. Reportaget handlade om delar av innehållet i min avhandling Skolning i jazz (2014) och framväxten av elitutbildningar i skolans värld. Inslaget utgår från den hårda sociala selektionen som sker till Fridhems musikutbildningar i jazz varje vår och resonerar sen om de långa studiekarriärerna som föregår inträdet till t.ex. jazzens fält. Frågorna jag konsulteras om handlar om vilka som vinner inträde till jazzens svårtillgängliga studieplatser och vad det är som förvånat mig i min forskning om detta.

Eftersom uppdateringarna på den här sidan varit eftersatta för en tid (då jag var upptagen med att skriva klart avhandlingen), rivstartar jag mitt nya revitaliserade internetliv med att bjuda på detta tv-klipp. Mitt hår må va oklippt men det är inte intervjun. Håll tillgodo!


PS. Under publicerat finns nu ytterligare texter inlagda för den som är intresserad av mer avancerade och utförliga resonemang om konstens värde och hur det går till när musikkandidater utvärderas.

Flatröktål

Sex skäl att lära sig räkna.

 

1. Allt är egentligen Ett.

””

2. Inom politiken härskar en snäv definition av ’det ekonomiska’

2.1. ’Det som Naturen gjort variationsrikt, jämnar Marknaden ut.’ (Karl Polanyi)

2.2. Utbudet av humanister, musiker och konstnärer sägs vara för stort

2.3. Efterfrågan på ekonomer, jurister och mäklare är desto mer ståndaktigt

2.4. Flatrökt ål kostar 59:-/hg

””

3. Noll är också ett nummer.

””

4. Liberal demokrati bygger på majoritetsröstning via val

  4.1. Däremellan bestäms politiken bl.a av opinionsundersökningar o rankingsystem

4.1.1. Opinionsundersökningar och rankingsystem avpolitiserar ’det politiska’

4.1.2. ’Den allmänna opinionen finns inte.’ (Pierre Bourdieu)

4.1.3. Ranking är ett annat ord för hierarkiska relationer

       4.2. Kvantitet och kvalitet är inte (nödvändigtvis) samma sak

 

5. Det som räknas må värdesättas, men allt vad som är värdefullt går inte att räkna.

””

6. Se # 1.

ICA-Maxi

Dissonanta folkhemsdrömmar

I nattens dröm fick jag träffa musikalartisten Peter Jöback på en multimedia-avdelning i en välsorterad svensk ICA-Maxi butik. Jöback var på en sån där skivsignerings-turné och han log svärmorsvänligt åt allt och alla, medan vi radade upp oss i ett långt och ringlade kösystem.

I skarp kontrast till övriga fans hade jag valt att gå dit iklädd rånarluva på vilken jag sytt fast en jättelik svart Afroperuk. När det väl blev min tur att träffa Jöback i-egen-hög-person valde jag – drömmens >>jag<< knäppis – att framföra en sång för honom.

Till spruckna toner av ”Sådan är kapitalismen” bevittnar sen Jöback och de andra ICA-Maxi kunderna hur en helsvart ”galning” härjar runt inne på multimedia-avdelningen, river ned inventarierna och skriker nåt ohörbart och vresigt om all världens orättvisa.

Det går rundgång i högtalarsystemet, men Jöback fortsätter att le sitt välmenande leende. Därefter infinner sig min samhällslärare från Gymnasiet (Mariann) som i all välvilja vill reda ut den uppkomna situationen. Som för att försöka mildra pinsamheten i den puzzy-riot-liknande Folkhemsinterventionen, försäkrar hon allt och alla att detta inte var >>den riktiga Erik Nylander<< och att han minsann var en hyvelns grabb.

Psykoanalysera det om du kan.

Erik Nylander den äldre.

Kampen om ett Egennamn. Egogoogling och exemplet Erik Nylander

Samtida former av sökoptimering

Var tid har sin grej. På 1960- och 70-talen hade vi velourkläderna, proggmusiken och en politisering av allting under solens strålar. Med 80-talet startade den stora aktieförvaltningstävlingen Börs-SM, syntslingorna började ta över i etern och rätten att köra nedcabbad sportbil med bibehållen styrsel i tuperingen blev en allt viktigare allmänpolitisk frågeställning. Stora delar av resterande årtionden har gått ut på att försöka återhämta sej från nederlaget vi upplevde när tuperingen lade sej platt i ansiktet. Att döma av rådande finanskris verkar fortfarande goda råd dyra.

Men vår tid lär också gå till historieböckerna som en digital era. Musiken har till den grad blivit elektrifierad, förprogrammerad och digitaliserad att ”levande musik” nu är ett begrepp, och innebär något exotiskt och annorlunda (Se t.ex. Fleischer, 2012). Det där farbror Erik lyssnar på, typ. Ytterligare ett tecken på att vi lever i en digital epok är att egogoogling har blivit något av en folkrörelse. Men med egensurfandet är det lite som med skvallertidningskonsumtion: många gör det – men väldigt få pratar om det. Att spegla sig själv i sin träffratio på nätet blidkar kanhända vår vårt uppdämda behov av narcissistisk tillfredsställelse så till den grad att vi skäms lite? Tror kanske inte andra gör det lika mycket, och allt det där..

Det här inlägget är tänkt att råda bot på detta tabu och kunskapsunderskott. Min studie i egogoogling tar, som begreppet och tiden bjuder, mig själv som utgångspunkt. Jag heter Erik Nylander och är doktorand i pedagogik vid Linköpings Universitet. Där jag håller på och skriver på en avhandling som handlar om svenska musikers utbildningsvägar. Jag har nyligen startat bloggen Kunskaparen i syfte att sprida min forskning till vidare kretsar och få utrymme att resonera om helt andra saker. Enligt Svenska Akademins ordbok betyder Kunskapare bland annat en person som ”spejar”, ”rapporterar” och ”meddelar” om saker och ting. Den här spaningen tar alltså sin utgångspunkt i begreppet egogoogling vilket härstammar från engelskans ord för egosurfing. Ordet blev mer allmänt gångbart från år 1995 då den inflytelserika tidskiften the Wire lanserande det i sin ”Jargon Watch”. På internetfackspråk skulle man numer antagligen säga att egogooling har att göra med privatpersoners synlighet och deras sökoptimeringstrategier (SEO). Kampen att få sitt eget namn att hamna allra överst i sökhierarkierna tilltar i takt med att internetanvändandet ökar och speciella informationsmonopol etableras. I synnerhet verkar det vara just Googles gunst som vi alla måste ge oss på jakt efter.

Och för mig går det väl sådär, måste jag medge. Handen på hjärtat är min position bland i eriknylander-kollektivet tämligen svag. Min blogg ligger just nu på plats nummer 94 i en sedvanlig eriknylander-sökning. I kampen om att få min person och mitt digitala egennamn att sammanfalla har jag alltså sedan länge varit något på efterkälken. Som en konsekvens av att inte vara på alerten i de ideliga teknikskiftena vi alla utsätts för, tvingas jag ofta konstatera att det raka användarnamnet eriknylander redan är norpat av någon betydligt flinkare förmåga. Jag får då nöja mig med namn av typen erik_hallonblomma_nylander, 82eriknylander eller andra till synes automatgenererade förslag. Förutom mina osexiga användarnamn så har jag inte heller legat i och jobbat på ”mitt personliga varumärke” heller. Vad fan det nu ska betyda.

Men fortsätter den här utvecklingen kan det finnas risk att jag blir helt avlänkad. En ensam elektron på jakt efter sitt magnetfält. Frågorna jag måste ställa mig själv i nuvarande situation är månne vilka det är som befinner sig före mig i sökhierarkin och av vilken anledning har deras profiler hamnat före min egen? Här följer så en högst ovetenskaplig kollektivbiografi om nätets alla eriknylandrar. Under kartläggningens gång kommer jag att resonera om varför mina kombattanter klarar sig bättre än jag på google, och vilka strategier de anammat. En omständighet som gör att kampen om egennamnet Erik Nylander inte är helt utan allvarlig klangbotten är att flera av mina namnar har utåtriktade och kreativa yrken.

 

Att skriva in sig själv på Wikipedia

Ta den här jazztrummisen Erik Nylander, till exempel:

 

För en musiker i min egen ålder som försöker etablera sig i den skandinaviska musikeliten är en bra ”hit-ratio” på Google naturligtvis av vikt. Man kan till och med anta att Erik (J) Nylander tänkte ungefär så när han (?) började redigera egennamnet på Wikipedia som en viss jazzmusiker verksam i Norge. Att lansera sig själv på Wikipedia – eller be sin kompis göra det – kvalificerar i alla händelser som en sökoptimeringsstrategi i den högre skolan. Hatten av där Erik.

Men eftersom jag har en viss fäbless för samtida skandinavisk jazzmusik har jag egentligen inte så mycket emot Eriks trollerikonster på Norska Wikipedia. Faktum är att jag själv försökt beskriva hur konnässörer inom jazzen formar sitt smakomdöme och hur de talar om olika musikaliska performances vid auditioner. Så att när en trummis – utbildad vid en av Skandinaviens ledade jazzutbildningar – heter samma sak som jag kanske jag rent ska vara glad?

Jag menar andra forskare kan måhända få för sig att jag verkligen vet vad jag snackar om. Mitt namn kan med lite tur komma att associeras med såväl forskaren Erik Nylander som musikern Erik Nylander. Istället för att vara ingenstans i internethänseende, kommer jag plötsligt att dyka upp överallt. Att ha förankring i jazzens yrkesmässiga och konstnärliga modus operandi får man dessutom en hel del autenticitetspoäng för i forskarvärlden. Iallafall så länge man håller på med just musikforskning och inte valt att studera sexarbete eller någon grövre form av narkotikaanvändande.

 

Att ladda upp sevärda videos och länkas till

En annan tämligen het aspirant på egennamnet Erik Nylander är den här skejtaren:

 

 

Skateboardåkning må inte riktigt rendera samma kulturella ”creddfaktor” som jazztrummeri gör – åtminstone inte bland de nuvarande professorerna i Musikvetenskap – men är en visuellt sett en synnerligen tilltalande aktivitet. Föreställ dig gärna vad som skulle hända om jag skulle lägga upp ett youtube-klipp på mig själv där jag till tonerna av ”Mambo # 5” reviderar den senaste Kursplanen från Folkhögskolelärarlinjen. Ta till exempel Diarienummer LiU-2012-00694 gällande anmodan om de särskilda förkunskapskraven för behörighet på lärarprogrammets senare del. Lite osäkert hur många klick detta skulle ge mig. En kvalificerad gissning – minutiöst prognostiserad på basis av de senaste forskningsrönen vid Linköpings Universitet är: cirka ett och ett halvt.

Erik Nylander den yngre gör dessutom ett enastående jobb i att länka ihop olika videos på sig själv och sina skatepolare samt skapa anledning att kommentera vad han håller på med. På så sätt lär han >>scora big-time<< hos Google för deras så kallade spindlar jagar nämligen runt på nätet och analyserar just hur sammankopplade vi är med andra (och hur grymma vi är på skateboard). Här som på så många andra ställen i informationssamhället råder Matteusprincipen; mycket får mer. Om man sen betänker att den här killen redan vid 18 års ålder lyckats skåpa ut både forskaren och jazztrummisen Erik Nylander i kampen om att hamna överst på rankinglistorna, så är det ju inte utan att man som nygooglad smygnarcissist darrar lite extra på manschetten.

Bästa Erik, när du nu växer upp till en fullvuxen karl och din pappa eller farbrors fru plötsligt börjar jiddra om att det är hög tid att ”klippa-sej-och-skaffa-ett jobb” vid den där släktmiddagen du till sist blev övertalad att följa med på, kan du då vara snäll att välja någon mer anonym aktivitet än Skateboard tror du? Mitt förslag är att du siktar in dig på en medellång korridorslänga inom den statliga byråkratin, alternativt väljer att ett traditionellt arbetarkneg t.ex. väktare inom mentalvården i Sundsvall. /Hälsningar Erik Nylander den III aka Tonya Hardings fd. pojkvän.

 

Att bli VD, Medlöpare eller Mediakändis

Man skulle lätt kunna tro vi eriknyland’rar drar åt samma håll. Och att vi alla håller viss höjd. Så verkar dock inte riktigt vara fallet. Detta gör att risken för namnförväxlingar till ett ständigt orosmoln. Hur skulle jag till exempel förhålla mig till om folk börjar förväxla mig med travlärlingen Erik (K) Nylander som via en av våra större aftontidningar nyligen önskade sig ”jordens undergång” eftersom Stureplans-kändisen Anna Hibbs medverkade i ett trav-tv-program? Eller vad ska jag egentligen svara när Tv4 ringer upp mig tidigt en lördag morgon och vill ha ett snabbt uttalande kring hur det känns att ersätta mästarkusken Jorma Kontio i V75:5 och önskar förhöra Stall Nylander om vilka chanser vårt ekipage har för dagen?

Eller ännu värre, tänk om någon råkar associera mig med den gamle riksdagsmannen Erik (O) Nylander som – när han inte försvarade rikets mer reaktionära lagrum för Högerpartiet – hängav sig åt den ädla konsten att författa handböcker i kolonial handel.

 

 

 

Enligt svenskt biografiskt lexikon och Nationalencyklopedin så var Erik (O) Nylander (1885- 1958) en uppburen ämbetsman, VD i Sveriges Allmänna Exportförening och sedermera landshövding på Gotland. Det finns således en hel del anledningar till varför denne man klämt sig före mig i sökhierarkierna. Nyligen har det också läckt ut mer komprometterande uppgifter om karln – se t.ex. Nordlund, 2005 – vilka gör gällande att han vid tiden för andra världskriget antagligen låg bakom ett ariserings-förslag som syftade till att upprätta ett svenskt koncessionssystem för upplysningsfirmor. Vad betyder då denna akademiska jibberish? Jo, att gamle Erik (O) Nylander verkar kunna ha övervägt  att gå över lik för att inte hota de tysk-svenska handelsförbindelserna. Detta under en tid då tyskarna som bäst höll på att genomföra historiens mest bestialiska folkmord. Nu tror jag såklart inte att Erik O Nylander kan ha gjort detta för att förekomma framtida Google-rankingar, utan att det i så fall mer berodde på att han var en ynkryggad skitstövel? Men sökoptimerings-lärdomen vi kan dra av allt detta är att ändå att kontroverser och dumheter kan göra underverk i sökoptimeringshänseende.

 

Att starta sin egen .se blogg?

Men nu när vår kollektivbiografiska genomgång av eriknylandrar börjar lida mot sitt slut, bör jag återkomma till egosurfandets verkliga urkunder. Hur ska det egentligen gå för mig? Hur ska jag gå till väga för att ändra på min anonyma position i goooooooogle-loggans bakre regioner? Måste jag slå in på Erik (O) Nylanders bana för att konkurrera med alla mina begåvade namnar? Det kan finnas anledning för försiktig optimism. För genom denna min småsluga kartläggning av Erik-Nylander-kollektivet har jag fått chansen att åberopa vårt namn osedvanligt ofta på en och samma sida. Och även om detta inlägg är på tok för långt och akademiskt invecklat för att bli någon kioskvältarhistoria av blondinbellakaliber, har jag ändå bemödat mig att hålla mig till temat egogoogling, och sökoptimering. Jag har också titulerat alltsammans på ett strategiskt sätt och kryddat texten med populära referenser, videos och en jävla massa relaterade ankartexter. Allt detta lär tydligen vara kloka strategier för att klättra i rankingarna. Så vem vet, kanske har jag genom denna blogg och mina många egennamnsreferenser revolutionerat eriknylander-googlandet för en tid framöver? Jag hooooopas förstås det. För Erik Nylander, det är JAG!

 

****

Och just det. Kom gärna tillbaka vid ett senare tillfälle, så kan jag berätta för dig hur det går…

 

/Erik Nylander

http://www.flickr.com/photos/eriknylander/

Ett etnografiskt bildgalleri

IMG_2101

Goddag,

Det här är inte tänkt som en bildblogg. Men vill man besöka mitt bildgalleri på Flickr går det förstås bra. Eftersom jag nu bor i Singapore för en tid skildrar mina foton denna för mig nya miljö. Bilderna föreställer tämligen vardagliga saker såsom de färggranna tvättlinorna utanför mitt fönster, matoccidentalismen i ”Hawker centres” och ”Kopi tiams”  eller hur man gör att rymmas med så många människor på en så liten yta..

Min fotofilosofi går förresten ut på att skjuta från höften med min mobiltelefon. Inga instagram-filter och inte heller speciellt sofistikerat. Vill man vara skitnödig kan man förstås kalla fotostilen för ”etnografisk realism” eller något liknande, men jag tycker vi ska försöka värja oss mig för dylika epitet. Välkomna att följa följande länk:

http://www.flickr.com/photos/eriknylander/