Det akademiska klansamhället i mätbarhetens tidevarv
Forskarnas yrkesordning är under omstöpning. Idag räcker det inte att producera god forskning utan den bör också anpassas till rådande resurstilldelningssystem. I denna populärvetenskapliga text, ursprungligen publicerad i tidskriften #FOFO, gör jag ett antropologiskt återbesök i det akademiska klansamhället. Vad är egentligen fördelarna och nackdelarna med de moderna försöken att göra universitetsprofessionens värv mer mätbara?
Akademiska samfund har ofta liknats vid klansamhällen. I varje samhälle sägs det finnas hövdingar, tronföljare och särskilda entréritualer som avkrävs nybörjarna för att uppnå medlemskap. Medlemmarna i gemenskapen håller noga koll på varandras förehavanden, sina inbördes relationer och de symboliska värden som de både ger varandra och fightas om. Istället för pengar tävlar man om mer svårbegripliga saker, men i förlängningen handlar det om kollegiala former av anseende, ryktbarhet och erkänsla. Man kan jämföra prioriteringen av detta kollegiala erkännande med primitiva stammars föreställningar om mana. Mana är notoriskt svåröversatt men handlar om en slags makt som orienterar mentala och praktiska handlingar i tid och rum.
Därför kan akademikern lätt framstå som en något världsfrånvänd filur för en utomstående betraktare. Vi tycks göra ungefär samma sak på jobbet som på semestern. Inte så sällan kämpar vi om något så gammalmodigt som prestigen kopplad till vår arbetstitel. De mest åtråvärda titlarna, vilka lär vara det närmaste vi kommer hövdingar, kallas för professorer. En ansenlig del av professorernas arbetstid och mentala energi går sen ut på att moderera tillgången till titlarna som är underställda dem i den kollegiala hackordningen: assisterande professor, docent, lektor, forskarassistent, vik. lektor, juniorlektor, postdoktor, doktorand, forskningsassistent, labbassistent, högskoleingenjör, adjunkt.
Ofta organiserar sig de vetenskapliga samfunden i en hierarkisk ordning. Det sker vanligtvis helt utan att yrkestitlarna nämns eller att andra synbara tecken på statushierarkier används (t.ex. uniformer eller peruker). Titlarna brukar ändå orientera våra handlingar i tid och rum. Det kan handla om vem som sitter i vilket korridorsrum eller var i ett långsmalt seminarierum man väljer att sätta sig. Med en finare titel tenderar vissa harkla sig högre och prata mer. Men frågor av detta slag kan vara betydligt mer komplexa än ovanstående karikatyr.
Ibland uppstår konflikter mellan arbetstitel och anseende (mana). Ett vanligt sätt att bli varse dylika konflikter mellan titel och ställning är via den kollegiala ryktesspridningen. Kanske kan det roa någon att veta att skvaller är en essentiell del av den akademiska professionens modus operandi. Precis som i andra marknader för unika produkter, exempelvis jazzmusik eller samtidskonst, förlitar sig akademiker ofta på hörsägen för att värdera sina kollegor och deras arbeten. Men grovt förenklat kan man nog säga att de klaner som har sin hemvist på äldre lärosäten tenderar att betrakta klaner som har sin hemvist på yngre lärosäten som något mindre värda. Motsvarande hackordningar finns även mellan olika vetenskapliga discipliner (t.ex. Matematik och Fysik = Högt, Sociologi och Pedagogik = Lågt) samt mellan klansamhällen i olika länder. Detta komplicerar saker och ting ytterligare.
Mot en ny valuta
För att bringa full klarhet i statushierarkierna och yrkeskulturerna på universitet och högskolor skulle man alltså behöva närstudera varje liten klan och dess position i forskarvärlden under mycket lång tid. Men vem har egentligen tid med det? Frågan är faktiskt högaktuell. Från statsmaktens sida vill man förstås ha valuta för de stora satsningar som görs inom forskning och utveckling (FoU), en budgetpost som expanderat kraftigt under hela efterkrigstiden. I det riktigt långa perspektivet har universitet- och högskolesektorn gått från att vara ett reservat för en liten bildningsaristokrati till att idag utgöra kolossalt stora och komplexa organisationer med många olika ideal och målsättningar inom sig (undervisning, forskning, innovation, folkbildning). Hur kan man då från statsmaktens sida förvissa sig om att forskare på universiteten gör sitt jobb?
Ett omdiskuterat instrument som är tänkt att se till att vi gör vårt jobb går ut på att basera resurstilldelningen till forskningen på var texter publiceras och hur ofta de citeras av andra forskare i liknande tidskrifter. Policymakarna ser förstås många goda skäl till att försöka bryta upp de mest sekteristiska dragen av klanernas verksamhet, t ex att få oss svenska samhällsvetare och humanister att publicera en större del av vår forskning i internationella tidskrifter (läs engelskspråkiga). En av fördelarna med en sådan målstyrd ”managerialism” är att den kan försvåra det vetenskapliga klansamhällets patriarkala tendenser. När saker och ting ”objektiveras” och görs mätbara blir det förstås svårare för forskare att förfördela (var)andra på grundval av illegitima faktorer som klass-, kön- eller etnicitet som en slags ”old-boys club”. En annan fördel med att fördela forskningsresurser på det här viset är att spelreglerna blir mer transparenta. Game on hör’ni gubbar!
Men det finns även de som argumenterar för att framväxten av en publiceringsekonomi ska betraktas som en akademisk form av avgudadyrkan. Särskilt avog inställning till detta nya valutasystem brukar frodas bland ärevördiga hövdingar på de humanistiska fakulteterna vid Sveriges äldre universitet. Dessa överstehövdingar råkar som av en händelse ofta byggt upp sitt eget akademiska anseende på att skriva tjocka böcker på svenska och har förstås väldigt lite att vinna på att ställa om sin forskning till engelskspråkiga tidskrifter indexerade i någon databas ägd av något nordamerikanskt familjeföretag (se Thomson Reuters, ISI).
Det poänglösa skrivandet
En vanlig invändning mot att forskningsmedel nu i allt högre grad knyts upp mot engelskspråkiga tidskrifter är att saker som samhällskritik och folkbildning inte riktigt räknas. Så medan den här lilla essän är ett bra exempel på vad litteraturprofessorn Annelie Bränström-Öhman kallat ”det poänglösa skrivandet” hade exakt samma argument publicerat i en hallstämplad engelskspråkig tidskrift och dekorerad med adekvata och trendriktiga referenser kunnat ge en fjäder i doktorshatten. Den moderna mätbarhetsdoktrinen om ”publicera sig eller försvinna” borde som någon kollega till mig nyligen påpekade egentligen formuleras om till ”publish-in-an- international-peer-review-high-impact-journal or perish.”
Och kanske är det så att vi istället för att bryta ned de vetenskapliga klansamhällenas primitiva skråväsende med moderna styrningstekniker och bibliometriska policyinstrument bör finna oss i att professorer och universitetslektorer har en hög grad av professionell autonomi? Den något förmoderna klanmodell som så ofta förordas av överstehövdingarna på de äldre universiteten har åtminstone den fördelen att de ger oss ett moraliskt och etiskt ansvar långt bortom föränderliga och kortlivade mått på framgång. Det går förstås att invända att professorer i vilket fall som helst lär fortsätta sin privilegierade korporation med stränga inträdeskrav och upparbetad känsla av yrkesheder. Vad vi nu bevittnar är förmodligen mer av en glidande övergång från en yrkesordning till en annan snarare än någon total avprofessionalisering eller akademisk form av ättestupa.
Men man skulle också kunna tänka sig att det öppnas helt nya möjligheter om nu högskolorna och universiteten gradvis omvandlas till poängjagande forskningskonglomerat och varumärkesbyggande yrkesanstalter. Är det månne en chans för folkbildningen att återigen kliva fram och bli den självklara huvudarenan för det fria bildningsarbetet och djupare intellektuell förkovran? Om nu inte folkbildningen sitter fast i sina egna poängräknarsystem, vill säga.